Om mensmonstret och doktorjävlar

Jag trycker min kropp mot elementet i trappuppgången. Det är minusgrader ute och jag står hellre kvar i värmen eftersom jag kan se bussen komma uppe i backen så att jag gott och väl hinner ta mig ut och upp till busshållplatsen. Just nu vill jag bara stå här, kika ut genom fönstret i dörren och trycka mig mot värmen. Magen gör en krumbukt. Jag har övat upp en andningsteknik för såna här tillfällen. Jag distanserar mig från smärtan. Jag ska till jobbet.

Jag måste till jobbet. Min lön blev en tusenlapp mindre förra månaden när jag var tvungen att sjukskriva mig två dagar. Jag har tur. Jag har en chef som förstår. Som inte ger mig sparken fast jag är borta från jobbet ofta. Sjuk i huvudet av hormoner som gör mig ledsen, manisk, orolig, trött och panisk. Eller sjuk i magen. Av smärta.
Ibland har jag mens två gånger på en månad. Ibland har jag inte mens på tre månader. Ont i magen har jag minst varannan vecka. En huggande värk, en molande, en skrikande, en lågmält viskande, en ständig, en som går i vågor. Jag vet allt om magsmärtor. Min livmoder fortplantar smärtan till tarmarna och låren och underlivet. Jag mår illa. Svimmar. Kräks.

Jag minns första gången som jag grät av mensverkssmärta. Mamma kom in i mitt rum där jag låg. Hon och log och sa att det var som det skulle. Det var först senare som vi förstod att det inte var som det skulle. Inte alls.

Jag minns hur jag låg, drogad av smärtstillande, i baksätet på bilen, på väg från vårdcentralen. Jag hade kräkts i väntrummet. Jag tror jag var tio då. Jag minns att jag inte kände min mage längre. Jag minns befrielsen. Jag minns att jag såg blå himmel och moln. Att jag var trött. Att jag fick sova. Jag minns att pappa hämtade mig från skolan. Från sommarjobbet. Han körde till och med till Ale och till Göteborg när jag flyttat hemifrån och hämtade mig. Jag var vit som ett lakan, gråtande, skakande.
Jag minns när jag började skämmas över min kraftiga hårväxt och att vännerna sa att det var äckligt med hår som stack ut vid troskanten. Att jag såg ut som en man på benen. Jag minns när ansiktsbehåringen kom, bara några hårstrån först, sen allt mer. Jag började dölja min hals med sjalar. Nu går jag aldrig ut utan sjal.

hår

Jag var femton när jag fick den där starka känslan av att något var fel med min kropp. Det var en ton, som slog an i mig. ”Kommer inte få barn”, sa den. Jag var nitton när jag slutade ha sex med skydd. Det har alltid varit viktigt för mig, det där med barn. Min dåvarande partner och jag hade regelbundet sex utan skydd. Det hände ingenting. Ett år senare mailade han mig en annons ur Metro. Försökspersoner till studie om PCOS (Pollycystiskt ovariesyndrom – en kvinnosjukdom med symptom som behåring, acne, övervikt, humörsvängningar, oregelbunden mens och infertilitet). Alla symptomen stämde på mig. Allt stämde. Jag minns att jag satt i mitt folkhögskolerum när jag fick mailet. Att jag googlade och läste och sen vacklade ut i korridoren där telefonen satt och ringde till mamma. Jag tror vi båda grät. Jag grät av lättnad. Äntligen en diagnos, något konkret, något att göra något åt. En förklaring på depressionen, övervikten, håret, graviditetslösheten. Jag tror jag var 20 eller 21 då. Jag minns att jag satt på en vårdcentral och bad om att få hjälp. Läkaren sa att det inte var så farligt. Att det skulle lösa sig. En skrev ut P-piller, fast jag redan testat två gånger och försvunnit ner i djupa depressioner, fast jag berättade det, fast jag sa att jag ville bli gravid, att jag inte kunde äta P-piller, skrev hon ut det till mig. Med argumentet att håret på mina armar skulle bli finare. Som om det var det jag var orolig för.

En annan läkare skrev ut antidepressiva. En läkare sa att om jag slutade oroa mig skulle jag bli gravid.
Akupunktören sa varje månad när hon stack nålar i mig och jag brättade att min mens var sen att ”nu är du nog gravid”. Det var jag inte.
Alla hade olika teorier om varför min livmoder inte fungerar.

Jag har legat i gynstolar och låtit läkarpraktikanter studera mina äggstockar. Det har varit obekvämt, smärtsamt och inte sällan förnedrande. En gång svarade en gynekolog i sin mobiltelefon med ena handen, samtidigt som han undersökte mig med den andra.

Första gången jag läste om endometrios var i samband med att jag forskade på Google om PCO. Men det räckte med EN diagnos för min del, tyckte jag, och menssmärtor har ju alla, även om mina var i tuffaste laget. Det var inte för än nu, 2016, när SVT hade endometrios-tema en vecka, som jag kollade upp symptomen ordentligt. Så förstod jag att smärtorna jag har, tillsammans med andra magproblem, visar på en kombo av PCOS och endometrios. Återigen får jag självdiagnostisera, återigen känner jag lättnad över att det finns något konkret att göra något åt.

Men det finns inget att göra. Ingen bot mot PCO eller endometrios. Det enda jag finner när jag letar är bristande kunskap. Jag kan träna och äta rätt för att göra det bättre, men egentligen finns det ingen hjälp. Och jag får mail då och då från andra livmoderbärare som också känner sig hopplösa, fula, äckliga, åsidosatta, hånade, ensamma, konstiga. För att de har PCO. De flesta av oss har varit med om de mest märkliga experiment. Som att operera äggstockarna eller ta bort hela livmodern, till exempel.

Varför är det så här?

För att min livmoder, min pulserande smärta och min blodflod är totalt jävla ointressant. För att det inte kan vara så illa som jag säger. För att det förmodligen är mitt eget fel. Det är vad jag hört!

En dag, när jag inte står lutad mot elementet i min trappuppgång för att döva smärtan i buken, den som trycker ned mot könet och pulserar ut i låren, en dag, när inte livmodern vrider och vänder sig som ett instängt djur, när inte de giftiga taggarna sliter i tarmarna och magsäcken, en dag när jag är stabil och lugn och inte manisk och inte gråtfärdig ska jag skicka min mensblodsflod till varenda läkare som ryckt på axlarna, eller behandlat mig med fel mediciner eller fel instrument (herregud, jag hade en elchocks-apparat på magen ett helt år mot menssmärtorna). Jag hoppas de får bada i mitt blod och att de drunknar.

doktor2

Annonser

Om att arbeta i en utopi

De är 16 båda två och de skrattar. De sitter vid fotbollsspelet. Fnissar och bubblar. Jag känner dem inte egentligen. Kan deras namn.  Det är relativt många elever på skolan, ändå ler de som om vi var vänner. Jag, en främmande fröken och de, två tonåringar från en annan klass. Det är dom som gör att jag mår bra när jag ska till jobbet. Som får mig att längta till jobbet. Jag tror dom fattar det. Det är ömsesidigt. Korridorerna här är välkomnande, öppna, tillåtande. Du får vara som du är här, jag också. Vi tjingsar på varann. Jag börjar fnissa. De smittar mig med sina skratt. Jag vet inte ens vad de skrattar åt!

Här går det Max 6 elever/klass med en lärare + minst 2 personer utöver läraren. Här är det inte bråttom till något. Vi går inte efter klockan så mycket som efter behov, lust, dagsform. Vi arbetar hårt för att göra varje steg i lektionen roligt och lagom utmanande och göra det tydligt för eleven vad och varför hen ska lära sig. Vi lägger upp läroplaner för varje individ med minst lika stort fokus på deras praktiska och sociala förmågor som på deras teoretiska.

Det är en drömskola. En utopi. Här har vi tid för samtal. Tid att lyssna. Tid att skratta. Det bästa är att jag hinner se mina elever utvecklas. Små förändringar som är avgörande för hur jag ska vara mot min elev, vad jag ska förvänta mig, vad som blir mitt nästa steg. Det hade jag aldrig hunnit med att se och bejaka på en vanlig skola. Men det här är inte någon vanlig skola!

Det är en gymnasiesärskola. Resurserna är … annorlunda mot hur det är på en ”vanlig” gymnasieskola. Vi tänker annorlunda. Missförstå mig inte nu. Vi har naturligtvis inte tillräckligt, det är många som jobbar för mycket, några går in i väggen, eldsjälar är vi allihopa, allihopa, jag med. Men vi har grejer, teknik, möjligheter, material, rum och personal. Alla elever får. Ingen är bortglömd. Och vi ger. Dom också. Både personal och elever ger och får.

olle

När jag gick i högstadiet drömde jag om att starta en skola med kreativitet i fokus, med max tio elever i varje klass, en tro på att både elever och lärare skulle kunna gå till sin arbetsplats varje dag och trivas, ja, till och med tycka riktigt mycket om det. I min skola skulle det inte finnas läxor, men varje lektion skulle vara späckad med sånt som jag tyckte var intressant. Som t.ex. Varför används kärnkraft om det är farligt? Hur fungerar ett musikstycke matematiskt? Vad betyder pre, re, dia och pro och varför börjar många ord så? Vilka var systrarna Bronté och vad är en peripeti?

Istället fick jag hundra franska glosor och två kapitel om blodomloppet att lära mig utantill för ett prov och sedan glömma. I min dröm lärde vi oss saker i vår egen takt för att vi ville och läraren hade tid att göra oss intresserade. I verkligheten var vi 32 elever som inte förstod vad vi skulle med liggande stolen till. Eller förstod vad jömapäll egentligen betydde. I verkligheten blev vi ointresserade och lata. Pedagogerna också. Det smittar, det där. Precis som ett tonårsskratt i en korridor vid ett fotbollspel.

Jag önskar att vi tänkte om kring skolan, jag önskar att alla barn fick ha det som eleverna på min skola har det. Jag vet att det inte är så. Jag vet att det inte blir så.
Jag är glad att de som måste ha det där extra stödet får det. Jag är ledsen att vi inte ser att ALLA behöver det där extra stödet. Att alla behöver synas och se. Varje dag. Varenda en. Jag är lycklig att få vara där jag är. Att jag har tid. Tid för skratt. Tid att ge och få. Tid att se. Varenda en.