De är 16 båda två och de skrattar. De sitter vid fotbollsspelet. Fnissar och bubblar. Jag känner dem inte egentligen. Kan deras namn. Det är relativt många elever på skolan, ändå ler de som om vi var vänner. Jag, en främmande fröken och de, två tonåringar från en annan klass. Det är dom som gör att jag mår bra när jag ska till jobbet. Som får mig att längta till jobbet. Jag tror dom fattar det. Det är ömsesidigt. Korridorerna här är välkomnande, öppna, tillåtande. Du får vara som du är här, jag också. Vi tjingsar på varann. Jag börjar fnissa. De smittar mig med sina skratt. Jag vet inte ens vad de skrattar åt!
Här går det Max 6 elever/klass med en lärare + minst 2 personer utöver läraren. Här är det inte bråttom till något. Vi går inte efter klockan så mycket som efter behov, lust, dagsform. Vi arbetar hårt för att göra varje steg i lektionen roligt och lagom utmanande och göra det tydligt för eleven vad och varför hen ska lära sig. Vi lägger upp läroplaner för varje individ med minst lika stort fokus på deras praktiska och sociala förmågor som på deras teoretiska.
Det är en drömskola. En utopi. Här har vi tid för samtal. Tid att lyssna. Tid att skratta. Det bästa är att jag hinner se mina elever utvecklas. Små förändringar som är avgörande för hur jag ska vara mot min elev, vad jag ska förvänta mig, vad som blir mitt nästa steg. Det hade jag aldrig hunnit med att se och bejaka på en vanlig skola. Men det här är inte någon vanlig skola!
Det är en gymnasiesärskola. Resurserna är … annorlunda mot hur det är på en ”vanlig” gymnasieskola. Vi tänker annorlunda. Missförstå mig inte nu. Vi har naturligtvis inte tillräckligt, det är många som jobbar för mycket, några går in i väggen, eldsjälar är vi allihopa, allihopa, jag med. Men vi har grejer, teknik, möjligheter, material, rum och personal. Alla elever får. Ingen är bortglömd. Och vi ger. Dom också. Både personal och elever ger och får.
När jag gick i högstadiet drömde jag om att starta en skola med kreativitet i fokus, med max tio elever i varje klass, en tro på att både elever och lärare skulle kunna gå till sin arbetsplats varje dag och trivas, ja, till och med tycka riktigt mycket om det. I min skola skulle det inte finnas läxor, men varje lektion skulle vara späckad med sånt som jag tyckte var intressant. Som t.ex. Varför används kärnkraft om det är farligt? Hur fungerar ett musikstycke matematiskt? Vad betyder pre, re, dia och pro och varför börjar många ord så? Vilka var systrarna Bronté och vad är en peripeti?
Istället fick jag hundra franska glosor och två kapitel om blodomloppet att lära mig utantill för ett prov och sedan glömma. I min dröm lärde vi oss saker i vår egen takt för att vi ville och läraren hade tid att göra oss intresserade. I verkligheten var vi 32 elever som inte förstod vad vi skulle med liggande stolen till. Eller förstod vad jömapäll egentligen betydde. I verkligheten blev vi ointresserade och lata. Pedagogerna också. Det smittar, det där. Precis som ett tonårsskratt i en korridor vid ett fotbollspel.
Jag önskar att vi tänkte om kring skolan, jag önskar att alla barn fick ha det som eleverna på min skola har det. Jag vet att det inte är så. Jag vet att det inte blir så.
Jag är glad att de som måste ha det där extra stödet får det. Jag är ledsen att vi inte ser att ALLA behöver det där extra stödet. Att alla behöver synas och se. Varje dag. Varenda en. Jag är lycklig att få vara där jag är. Att jag har tid. Tid för skratt. Tid att ge och få. Tid att se. Varenda en.
odahelena.wordpress.com 