Om mensmonstret och doktorjävlar

Jag trycker min kropp mot elementet i trappuppgången. Det är minusgrader ute och jag står hellre kvar i värmen eftersom jag kan se bussen komma uppe i backen så att jag gott och väl hinner ta mig ut och upp till busshållplatsen. Just nu vill jag bara stå här, kika ut genom fönstret i dörren och trycka mig mot värmen. Magen gör en krumbukt. Jag har övat upp en andningsteknik för såna här tillfällen. Jag distanserar mig från smärtan. Jag ska till jobbet.

Jag måste till jobbet. Min lön blev en tusenlapp mindre förra månaden när jag var tvungen att sjukskriva mig två dagar. Jag har tur. Jag har en chef som förstår. Som inte ger mig sparken fast jag är borta från jobbet ofta. Sjuk i huvudet av hormoner som gör mig ledsen, manisk, orolig, trött och panisk. Eller sjuk i magen. Av smärta.
Ibland har jag mens två gånger på en månad. Ibland har jag inte mens på tre månader. Ont i magen har jag minst varannan vecka. En huggande värk, en molande, en skrikande, en lågmält viskande, en ständig, en som går i vågor. Jag vet allt om magsmärtor. Min livmoder fortplantar smärtan till tarmarna och låren och underlivet. Jag mår illa. Svimmar. Kräks.

Jag minns första gången som jag grät av mensverkssmärta. Mamma kom in i mitt rum där jag låg. Hon och log och sa att det var som det skulle. Det var först senare som vi förstod att det inte var som det skulle. Inte alls.

Jag minns hur jag låg, drogad av smärtstillande, i baksätet på bilen, på väg från vårdcentralen. Jag hade kräkts i väntrummet. Jag tror jag var tio då. Jag minns att jag inte kände min mage längre. Jag minns befrielsen. Jag minns att jag såg blå himmel och moln. Att jag var trött. Att jag fick sova. Jag minns att pappa hämtade mig från skolan. Från sommarjobbet. Han körde till och med till Ale och till Göteborg när jag flyttat hemifrån och hämtade mig. Jag var vit som ett lakan, gråtande, skakande.
Jag minns när jag började skämmas över min kraftiga hårväxt och att vännerna sa att det var äckligt med hår som stack ut vid troskanten. Att jag såg ut som en man på benen. Jag minns när ansiktsbehåringen kom, bara några hårstrån först, sen allt mer. Jag började dölja min hals med sjalar. Nu går jag aldrig ut utan sjal.

hår

Jag var femton när jag fick den där starka känslan av att något var fel med min kropp. Det var en ton, som slog an i mig. ”Kommer inte få barn”, sa den. Jag var nitton när jag slutade ha sex med skydd. Det har alltid varit viktigt för mig, det där med barn. Min dåvarande partner och jag hade regelbundet sex utan skydd. Det hände ingenting. Ett år senare mailade han mig en annons ur Metro. Försökspersoner till studie om PCOS (Pollycystiskt ovariesyndrom – en kvinnosjukdom med symptom som behåring, acne, övervikt, humörsvängningar, oregelbunden mens och infertilitet). Alla symptomen stämde på mig. Allt stämde. Jag minns att jag satt i mitt folkhögskolerum när jag fick mailet. Att jag googlade och läste och sen vacklade ut i korridoren där telefonen satt och ringde till mamma. Jag tror vi båda grät. Jag grät av lättnad. Äntligen en diagnos, något konkret, något att göra något åt. En förklaring på depressionen, övervikten, håret, graviditetslösheten. Jag tror jag var 20 eller 21 då. Jag minns att jag satt på en vårdcentral och bad om att få hjälp. Läkaren sa att det inte var så farligt. Att det skulle lösa sig. En skrev ut P-piller, fast jag redan testat två gånger och försvunnit ner i djupa depressioner, fast jag berättade det, fast jag sa att jag ville bli gravid, att jag inte kunde äta P-piller, skrev hon ut det till mig. Med argumentet att håret på mina armar skulle bli finare. Som om det var det jag var orolig för.

En annan läkare skrev ut antidepressiva. En läkare sa att om jag slutade oroa mig skulle jag bli gravid.
Akupunktören sa varje månad när hon stack nålar i mig och jag brättade att min mens var sen att ”nu är du nog gravid”. Det var jag inte.
Alla hade olika teorier om varför min livmoder inte fungerar.

Jag har legat i gynstolar och låtit läkarpraktikanter studera mina äggstockar. Det har varit obekvämt, smärtsamt och inte sällan förnedrande. En gång svarade en gynekolog i sin mobiltelefon med ena handen, samtidigt som han undersökte mig med den andra.

Första gången jag läste om endometrios var i samband med att jag forskade på Google om PCO. Men det räckte med EN diagnos för min del, tyckte jag, och menssmärtor har ju alla, även om mina var i tuffaste laget. Det var inte för än nu, 2016, när SVT hade endometrios-tema en vecka, som jag kollade upp symptomen ordentligt. Så förstod jag att smärtorna jag har, tillsammans med andra magproblem, visar på en kombo av PCOS och endometrios. Återigen får jag självdiagnostisera, återigen känner jag lättnad över att det finns något konkret att göra något åt.

Men det finns inget att göra. Ingen bot mot PCO eller endometrios. Det enda jag finner när jag letar är bristande kunskap. Jag kan träna och äta rätt för att göra det bättre, men egentligen finns det ingen hjälp. Och jag får mail då och då från andra livmoderbärare som också känner sig hopplösa, fula, äckliga, åsidosatta, hånade, ensamma, konstiga. För att de har PCO. De flesta av oss har varit med om de mest märkliga experiment. Som att operera äggstockarna eller ta bort hela livmodern, till exempel.

Varför är det så här?

För att min livmoder, min pulserande smärta och min blodflod är totalt jävla ointressant. För att det inte kan vara så illa som jag säger. För att det förmodligen är mitt eget fel. Det är vad jag hört!

En dag, när jag inte står lutad mot elementet i min trappuppgång för att döva smärtan i buken, den som trycker ned mot könet och pulserar ut i låren, en dag, när inte livmodern vrider och vänder sig som ett instängt djur, när inte de giftiga taggarna sliter i tarmarna och magsäcken, en dag när jag är stabil och lugn och inte manisk och inte gråtfärdig ska jag skicka min mensblodsflod till varenda läkare som ryckt på axlarna, eller behandlat mig med fel mediciner eller fel instrument (herregud, jag hade en elchocks-apparat på magen ett helt år mot menssmärtorna). Jag hoppas de får bada i mitt blod och att de drunknar.

doktor2

Annonser

9 reaktioner på ”Om mensmonstret och doktorjävlar

  1. Bra skrivet!
    Låt dom drunkna i blodet från alla felbehandlade flickor/kvinnor .
    Man undrar (och förstår samtidigt) varför det finns så lite kunskap om dessa sjukdomar och symtom.

    Gilla

  2. Rörande, berörande, upprörande.
    Självklart är det lättare för en läkare, att säga att det är fel på dig än att erkänna att hens yrkeskunskaper är bristfälliga.
    Självklart skriver de ut antidepressiv medicin; det ger fint klirr i den egna plånboken från läkemedelsföretagen.
    Självklart är forskning på detta område av underordnad betydelse; det rör ju andra rangens medborgare – kvinnor.
    Jag kan inte säga att jag förstår hur du har det; hur skulle jag kunna det? Jag har aldrig varit i din situation, men mitt kvinnohjärta blöder över varje plågsam dag du måste genomlida.
    Att berätta din historia är stort, nödvändigt och kanske också, på något sätt, lite av en katharsis för dig. Åtminstone hoppas jag det.
    Tack för att du delat med dig.
    💜💜💜💜💜

    Gilla

  3. Men du! Man kan göra en titthålsoperation och operera bort endometrios-härdarna. Det är ju bland annat dem som förorsakar sån våldsam smärta vid endometrios

    Gilla

    • Some of the commenters were very smart. But so many were dumb as rocks and wo7#&ndl821u;t know the First Amendment from first base at Yankee Stadium. If they were not gay they would have Palin 2012 yard signs. One thing I love about our supporters is they are smart and well informed.

      Gilla

  4. Hehe, syns jeg ser det for meg jeg:) Hadde vært tøft om du hadde fått det til. Bonden, og lolelbafokkningen som måtte lese den evt historien i avisa, burde da ha litt humor:)Flotte vinnisser også, jeg har tenkt tanken på å lage noen sånne til julegaver, de er veldig morsomme.Ha ei fin helg videre.

    Gilla

  5. Oh my gosh! SHARON!!! This post had me in tears before I even got through the second paragraph! Look how far PTPA has come! It’s so amazing! What a great team and a fabulous community. I’m so honoured to be a part of this! Happy 5th Birthday, PTPA!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s